Att 2020 hittills varit ett år få av oss hade förväntat sig kan väl de flesta skriva under på? Att solidariskt begränsa sitt liv har för de flesta av oss inte varit något att orda om. Visst har det varit tråkigt att inte kunna träffa alla man önskar när man önskar. Att inte kunna röra sig fritt, gå ut och äta när man vill, gå på konserter, resa.... så där som vi brukar leva. Att arbeta 100% hemifrån som många av oss har behövt göra har kanske inte gjort underverk för psyket och vi kommer säkert få bevittna såväl babyboom som en peak i antal skilsmässor om ett par månader. Flera av oss har inte fått besöka nära och kära, våra äldre och sköra har drabbats hårt av att knappt få lämna sina hem. Vi har sannerligen varit begränsade. Det som har slagit mig under den senaste veckan är hur mycket lättare det är när anledningen till begränsningen är ett virus. Något icke-mänskligt. Det blir liksom som att det gamla trötta "vi-mot-dem"-konceptet istället blir hela mänskligheten mot en och samma fiende.
Det som känns betydligt mycket värre är när anledningen till att man känner sig begränsad är en enskild person. Någon av kött och blod.
Jag har de senaste två veckorna burit på en ilska och på sätt och vis, en sorg. Jag brukar inte oroa mig så mycket över risker och eventuella faror. Jag älskar att vara i skogen helt ensam, plocka svamp, promenera, fundera, ja, det är så jag laddar mina batterier. Jag föredrar också att göra min löpträning i elljusspåren runt närliggande friluftsområden. Aldrig någonsin är jag rädd. Aldrig någonsin tänker jag på att något hemskt skulle kunna hända, att jag är utsatt och försvarslös. Tills för två veckor sedan. En kvinna blev överfallen och våldtagen i ett skogsområde ganska nära där jag bor. Tillräckligt nära för att det skulle påverka mig. Och plötsligt känner jag mig inte trygg längre.
Några dagar senare hade jag ett intervallpass inplanerat. Ett pass jag hade tänkt att göra på en skogsstig. För att jag föredrar att springa på packad jord med fågelkvitter och trädsus i öronen istället för att ha hård asfalt under fötterna. Men vet ni - jag vågade inte. Jag ändrade mig. Jag gjorde mitt intervallpass så nära mitt hem jag kunde. I mitt eget radhusområde. Och visserligen eldade min ilska på mig lite mer än vanligt, jag faktiskt så mycket att jag körde hårdare än någonsin förr. Och det kan ju kanske vara bra. Men det är faktiskt åt helvete. För känslan av att någons sjuka handlingar påverkar mig så mycket är fruktansvärd att hantera.
Idag sålde jag ett par köksstolar på Blocket. Jag var ensam på landet och hade lagt ut några överflödiga stolar till försäljning. Fick ett meddelande från en intresserad köpare. Som ville komma förbi så snart som möjligt och köpa dem. Det var en man med ett, i mina ögon, misstänkt vanligt namn, vi kan kalla honom Erik Johansson. Och vet ni, istället för att bli glad för att få stolarna sålda och få in en extra slant i kassan tvekade jag. För vem är han, med sitt vanliga namn? Heter han verkligen så eller är det en täckmantel? Och ska jag locka hit honom, när jag är helt solo i stugan? Jag tvekade länge, googlade hans nummer men fick ingen träff, är inte det lite märkligt? Tänk om han är ett riktigt psykfall som nappade på annonsen för att det stod Helena som säljare och för att jag fanns nära?
Men så blev jag förbannad igen. Och lämnade ut mitt telefonnummer och sa att okej, visst, välkommen! Såg till att ha en sekatör nära till hands, liksom bara om-utifall-att....
Och femton minuter senare kom en jättetrevlig man tillsammans med sin lika trevliga fru och köpte de där stolarna.
Och då förbyttes ilskan i ledsamhet istället. För jag hade behövt tänka så länge på vad den här mannen kanske skulle ha för onda intentioner. För vad har han egentligen gjort? Bortsett från att råka vara man med ett väldigt vanligt namn?
0 kommentar(er)
