RADHUSHYENAN

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg hade jag ju fatalt misslyckats med utmaningen jag hoppade på i vintras. 100 träningspass före midsommar landade på ett betydligt mer sparsmakat resultat än förväntat. Men, skam den som ger sig - jag startade om utmaningen strax före midsommar och ska nu försöka få ihop 100 adrenalinstinna pass före nyår. Och då menar jag faktiskt nyårsafton 2018 och inget annat.

 

 

 

Precis som jag alltid gör spann jag ju igång i 380 direkt. Utan att ha lärt mig ett uns av tidigare misslyckade utmaningar kom jag på en synnerligen briljant idé att nu inte bara hoppa på en ny utmaning, utan att dessutom krydda upp den till en styrka som skulle få självaste Stilla Havet att börja koka. Jag låg hemma i soffan där i mitten av juni och blev så fantastiskt, rysligt jätteinspirerad av en bekant som, stark som en oxe, genomfört sitt livs första Toughest och visade bilder på lervälling, muskelpinande armgång och den beryktade väggen i sitt Instagram-flöde.

 

Ja, det var ett beslut som tydligen verkade logiskt för mig. Som inte ens klarat av att träna alls på månader. Som nu plötsligt tog världsrekord i dålig självinsikt. Det faktum att jag är extremt höjdrädd, inte gillar att åka rutschkana ner i vatten, är ungefär lika stark i armarna och nyporna som en uppspolad spigg (som ju liksom inte har vare sig armar eller nypor, så du förstår kanske symboliken?), som aldrig någonsin orkat lyfta min egen vikt och som dessutom har en förmåga att ramla helt oprovocerat lite varstans när man minst anar.... Det föll mig liksom aldrig in att det kanske, eventuellt, var liiiiiite för mycket bagage att hantera, trots att det faktiskt är ett helt år (nu 11 månader) kvar tills nästa Toughest går av stapeln.

 

Ännu mer obegripligt var att jag inte bara tänkte tanken, utan jag DELADE frikostigt MED MIG av den också. Varvid flera, uppenbart ungefär lika överdrivet entusiastiska och optimistiska, medmänniskor inte bara applåderade min dumhet utan dessutom valde att haka på utmaningen.

 

Fick tips av en kollega att ett bra sätt att öva upp obefintlig greppstyrka i händerna var att hänga i ett träd. Så om du ser nåt som dinglar i nåt ensligt träd på kommunhusets parkering så är det högst troligt undertecknad. Behöver hänga rätt frikostigt tror jag, för att väga upp för min aldrig sinande dumhet, men jag har ju trots allt 11 månader på mig.  Så - vad sägs - hänger du på?