RADHUSHYENAN

Okej. Så helgens upphov till gapskratt var jag och min inte alltid så färdigtänkande hjärna. Jag har ju ibland en förmåga att öppna munnen innan jag har hunnit tänka klart. Många gånger blir det faktiskt riktigt kul, andra gånger kan det bli ordentligt pinsamt. Men min blunder i helgen var lite småsöt kan jag tycka, och min man fick sig ett gott skratt. Jag anar att mitt bryska och en aning nedlåtande uttalande kommer att få hänga med ett tag, då maken brukar vara rätt kvick med att påminna om mina fadäser.

 Kvällen var sen i fredags och som många av er vet har jag svårt att hålla mig vaken den tiden på veckan. Det leder många gånger till att djupet i de filmer eller TV-program jag mäktar med en sen fredagkväll är relativt obefintligt. En handling som kräver att man hänger med, förstår och kan dra egna kloka slutsatser går liksom helt och hållet bort. Så ytligt som möjligt är med andra ord min fredagskvällsmelodi.

 Sent i fredags fastnade vi i ett halvdumt dejtingprogram, jag tror det heter "Hemliga beundrare" eller nåt liknande. Här får man chansen att bjuda in någon man har spanat på och är intresserad av, till en dejt på tumanhand (eller på tumanhand med ett kamerateam och några tusen tittare). Ett par i programmet hade, som jag vill minnas det, bara setts någon enstaka gång tidigare. Ja, de hade minsann mötts via Tinder där båda så tacknämligt hade "swajpat höger" (vilket jag anar betyder ömsesidigt gillande?).

 "Men åååååååhhhhh" utbrast jag där jag låg som en amöba i soffan, liksom med hakan upp-pallad på en hög kudde för att jag överhuvudtaget skulle kunna hålla huvudet i upprätt läge "måste alla träffas i cyberspace nu för tiden?? Vad hände med att ses ute i verkligheten liksom?".

 De fortsatte prata och nu visade det ju sig att de nog hade setts, men att all vidare konversation hade skett via nån App som jag inte ens kan minnas namnet på. Min ondgörelse fortsatte hejdlöst "ja, ja, det är ju klart att man inte kan PRATA med varandra heller utan bara skicka små meddelanden. Alltså - vad är det för FEL på folk nuförtiden??"

Hade jag haft energi till att himla med ögonen hade jag troligen gjort det ett upprepat antal gånger bara för att markera mitt avståndstagande till detta förkastliga beteende. Men jag nöjde mig med att himla med ögonen på insidan.

En stund senare, som ju var snäppet för lång för att det ska vara klädsamt, insåg jag att min man inte alls höll med mig. Jag var tvungen att stirra ut honom där han satt i soffhörnet och jag vet inte om det var hans finurliga min eller min blixtsnabba huvudrörelse som gjorde att pusselbitarna föll på plats.