I dessa tider försöker jag hålla mig ifrån inlägg om äckliga Covid-19 i sociala medier, eftersom de efterföljande trådarna väldigt ofta spårar ur i nån slags "vi mot dem-hat" i alla möjliga, mer eller mindre deprimerande tappningar. Men, även solen har ju sina fläckar och ibland fastnar jag i nåt flöde med galet provocerande kommentarer och då har jag så vansinnigt svårt att hålla mig ifrån att besvara nån nötskalles inlägg med en väl vald, synnerligen vass synpunkt. Det enda resultatet då blir dock att min irritation klamrar sig fast alldeles för länge eftersom tidigare nämnda knäppgök högst troligt svarar mig med ytterligare tveksamt genomtänkta argument.
Alldeles, alldeles nyss fastnade jag i en sån milslång tråd under en artikel från en högt ansedd kvällstidning (obs! för att absolut ingen ska missförstå mig nu vill jag göra det extremt tydligt att jag är IRONISK). Jag var precis på väg att svara dagens (faktiskt många till antalet) empatilösa korkskallar, men lyckades hejda mig och planerar nu att istället spy lite galla här. Du är välkommen att sluta läsa om du vill, jag kan inte utlova ett vackert inlägg. Om du fortsätter - glöm inte att jag varnade dig.
Den här gången handlade "vi mot dem-hat tråden" om de tonåringar vars studentexamen olyckligt sammanfaller med stört uttjatade Corona-pandemin. Artikeln handlade om hur besvikna studenter nu försöker hitta alternativa sätt att fira sin stora dag, när studentfester, flak och utspring är otänkbara. Flertalet (till åldern) "vuxna" personer skrev vilt ut sin ilska kring dessa fruktansvärt bortskämda ungar som uppenbart inte förstår hur allvarligt läget är, hur förskonade de är från krig och elände. Kommentarer som "välkommen till vuxenlivet", "allt blir inte alltid som man tänkt sig" och annat matnyttigt haglade i flödet. Man påpekar att "de här ungdomarna uppenbart har gått i skolan av fel anledning då det ju inte är FESTEN som är det viktiga!"
Alltså - det gör mig så förbannad så du anar inte!
Dessa ungdomar pratade inte alls om sätt att kringgå rekommendationer och restriktioner. De pratade om en besvikelse över att inte få uppleva allt det minnesvärda som en studentexamen faktiskt innebär. De var ledsna över att inte få ta del av de fester, studentflak och andra jippon som de hade samlat in pengar till och sett fram emot. Det handlade om att de försökte hitta kreativa sätt att göra det minnesvärt ändå. Fast på ett annorlunda sätt i en annorlunda tid.
Jag tog studenten 1994. Jag minns de sista månaderna i skolan som en härlig tid. När kraven började lätta, man började se slutet, våren kom, stämningen i klassen blev helt annorlunda. Alla var glada, man gick runt med ett förväntanspirr i magen, man sprang på studentfester, hade mösspåtagning, vattenkrig i korridorerna.... Alla liksom levde upp och njöt. Som grädde på moset kom själva studentdagen, fylld av alla möjliga känslor. Vi firade tillsammans, vi hade champagnefrukost, man kramades, pratade framtid och lovade alla att hålla kontakten, ja, ni vet. Allt är ju liksom möjligt när man är så där ung. Och så sprang vi ut på skolgården under jubel och glädjetårar och det var MASSOR av folk och MASSOR av glädje och MASSOR av kärlek.
Min förstfödde son tar studenten om 6 veckor. Han får ingenting av det jag har beskrivit här ovan. Vet ni, han får just nu inte ens träffa sina klasskamrater. Det är inte "bara" studentfester, studentflak, mösspåtagning, champagnefrukost, vattenkrig och utspring som är inställt. Han får inte ens chansen att få uppleva de där sista, varma, härliga veckorna tillsammans med sin klass. För han får inte ens vara i skolan. Efter 13 år i skolan, med en ambitionsnivå nånstans uppe bland molnen får han inte uppleva det där som de allra flesta av oss vuxna gärna, en smula nostalgiskt, tänker tillbaka på och berättar om för alla som vill höra på. Han har slitit, kämpat och pluggat sig igenom dessa år och snuvas på den där otroligt välförtjänta belöningen. Och vet ni - han har all rätt att vara besviken. För att vara besviken har ingenting att göra med att man inte ser allvaret i dagens situation. Det har ingenting att göra med att man är bortskämd, egocentrerad eller omogen.
Jag är 45 år gammal. Jag har sett min son kämpa sig igenom skolan med flaggan i topp. Han gör mig stolt varje enskild dag. Och JAG är besviken. JAG är ledsen. För att JAG har sett fram emot SÅÅÅÅ mycket att få stå där på hans studentdag, på skolgården, med ett ganska fånigt plakat i näven. Jag har sett fram emot att få stå där och gråta tårar av stolthet, att få visa upp för hela världen vilken fantastisk son jag har och hur förbannat stolt jag är. Men jag kommer inte få uppleva det. Och jag är också besviken. Betyder det att jag också är bortskämd?
Alla ni som kommenterar dessa unga människors besvikelse, säger ni samma sak till den blivande pappan, som just nu inte får vara med på sitt barns förlossning, för att han är lite förkyld? "Äh, väx upp och skärp dig, allt blir inte alltid som man tänkt sig!"
Skulle du bittert brista ut i ett "Välkommen till vuxenvärlden!" och le lite hånfullt till kärleksparet som noga och engagerat planerat sitt bröllop under det senaste året, men nu måste ställa allt in pga en pandemi? Skulle du missunna dem sin besvikelse?
Eller dottern, som inte får vara med under sin mammas sista dygn i livet, för att mamma ligger isolerad på en infektionsavdelning med en respirator nedtryckt i halsen, skulle hon få höra att hon borde sluta vara så egocentrerad?
En studentexamen är något man får vara med om en gång i livet. Visst kan man skjuta på firandet, men det blir inte samma sak. Och är det något vi alla har rätt att känna under den här galna tiden så är det väl besvikelse?? Nä, i det här fallet är det nog dessa vuxna, bittra nättroll som behöver omvärdera och börja tänka lite. För jag tror nog att vi alla är besvikna just nu?
0 kommentar(er)
