RADHUSHYENAN

Jag har aldrig varit någon som direkt har stuckit ut. Inte varit en sån där karismatisk person som får folk att tappa fokus när man gör entré i ett rum. Inte en sådan som får människor runt omkring att höja på ögonbrynen när de ser en, vare sig av förskräckelse eller förtjusning. Jag tänker att jag liksom bara är alldeles.... vanlig. 

 

Efter en snabb avscanning av diverse mer eller mindre aktuell statistik verkar det som att medelsvensken idag är ca 43,3 år gammal. En medellång kvinna är 165,7 cm lång och väger 67,4 kg. 

Så - jag är typ 43,25 år. 168,5 cm lång och väger med råge 67,4 kg (!). Jag har inga extra kroppsdelar, är hyfsat symmetrisk och ser väl liksom ut som folk gör mest? Jag delar förnamn med 82846 andra kvinnor i Sverige (och 6 män!?) och Helena är därigenom det 18:e vanligaste kvinnliga förnamnet i landet. 

 

Jag vågar till och med drista mig till att påstå att jag är en smula snyggare än Quasimodo, även om min för tillfället kvaddade rygg medför att vi har vissa gemensamma drag. 

 

 

  

 

Nu får ni inte missförstå mig. Jag trivs rätt bra med min vanlighet. Det räcker lång väg att jag har en man som tycker jag är rolig, smart och vacker, att jag har två fantastiska barn som verkar tycka att jag är rätt bra att ha, att jag har en liten klunga vänner som envist vägrar släppa taget om mig trots att jag är så dålig på att höra av mig. Ja, det räcker för mig. Jag har inget behov av att riva ner applåder och hejarop så fort jag kliver utanför ytterdörren.

 

Däremot händer det ibland att det här med att vara fullkomligt normal och vanlig liksom går överstyr. Som den där gången då jag nästan blev utskälld för det. Jag var ny på ett jobb (inte mitt allra nyaste, utan ett tidigare arbete) och träffade då en himla massa nya människor givetvis. Vi vet alla att det då kan vara svårt att komma ihåg namn och roller, när man hälsar på nya personer flera gånger om dagen. Man brukar lite förnärmat få fråga om någon eller ett par gånger innan allt sätter sig. Det är ju så mycket nytt att ta in. Jag fick dock uppleva det motsatta.

En kvinna, som jag träffat några dagar tidigare och då presenterat mig för, kom återigen förbi mitt kontorsrum. Hon presenterade sig hövligt, tog i hand och log. Jag visste mycket väl vem hon var, vi hade ju setts bara några dagar tidigare, vilket jag vänligt berättade. Hon blev alldeles tydligt rubbad i sin positivism och självsäkerhet och valde att, istället för att småskratta bort den nesliga händelsen, gå till stenhård attack.

och så stormade hon ut ur rummet, oförklarligt upprörd.

 

Lyckligtvis tar jag sällan åt mig av klumpiga kommentarer. Den här kvinnan, som jag träffade regelbundet i flera år därefter, lyckades dessutom klumpa till sig ganska ofta och säga en hel del onödiga kommentarer till mig med jämna mellanrum. Så jag förstod att det troligen inte var personligt utan mest ett bevis på social inkompetens och på ett knasigt sätt mest komiskt. 

 

Jag tänker fortsätta omfamna alla mina vanliga egenskaper och hoppas att någon, någonstans, någon gång faktiskt kommer ihåg vem jag är. Och vet ni, om man är så där besvärligt vanlig som jag är, då kan man få snabb hjälp av teknikens under (Läs: Snapchat) och låtsas vara någon annan för en stund. Så håll till godo people!