RADHUSHYENAN

Jag är född med ett rackarns bra pannben. Om och när jag bestämmer mig för något på riktigt och fullt allvar, då brukar jag lyckas med att nå målet. Super-toppen-bra, stenhårt och pålitligt virke i den där pannan liksom. Problemet är, att hur fantastiskt bra det där pannbenet än är, så är det ofta rätt svårt att hitta on-knappen. 

 

I november 2016 bestämde jag mig för att jag måste göra något åt mitt alltmer växande midjemått. Vågen närmade sig galna 90 kg, jag hade ont i rygg, axlar, nacke och knän. Jag var konstant trött och mådde inte särskilt bra. Jag lyckades tända till och få igång mitt "jävlar-anamma" och tvärvände. Började väga mat och räkna kalorier, började träna mer än jag någonsin gjort tidigare och rasade i vikt. Lagom till midsommar hade jag gått ner till 68 kg. Stolt var jag, det må ni tro, och bra mådde jag. Ingen mer värk i kroppen, jag var piggare och mer energisk än någonsin! Det var många av mina vänner och bekanta som peppade mig under resans gång och berömde min målmedvetenhet och min karaktär (Tack alla ni underbara!). Det var fantastiskt att ha sånt stöd och det pushade mig hela tiden att fortsätta med min nya livsstil. 

 

 

Jag lyckades hålla min nya vikt. Trots sommarsemester, USA-resa och därefter vardag stod jag still strax under 70-strecket. Sen kom december. Och jag började rucka lite på nyskapade regler och rutiner. "Man måste ju få unna sig lite nu när det snart är jul".... Ja, ni vet... och känner kanske igen er? Och just december.... tja, det är ju få tider på året som det bjuds så mycket överallt på godis och annat överflöd. 

 

Direkt efter nyår skulle jag gå tillbaka till mina hälsosamma vanor. Då hade jag unnat mig klart. Men då var det där jäkla pannbenet försvunnet. Spårlöst. Så jag hittade på ursäkter (OJ vad jag är bra på det!).. för att skjuta på godisförbud och hård träning lite lite till.

- Jag fyller ju år snart, ingen idé att börja innan dess

- Nya jobbet tar så mycket energi, jag orkar inte träna

- På fjällensemestern, ja men då rör man ju på sig hela tiden - då måste man ju få unna sig lite gott?

- Alltså, nu är det ju påsk och vi har huset fullt av godis. Bäst att äta upp det först, sen börjar jag.

 

On and on and on. Tyvärr är det ju så att lika lätt som jag har att gå ner i vikt, lika lätt har jag att gå upp. Så nu, mina vänner, ska jag vara brutalt ärlig. 5 månader efter att jag släppte på tyglarna, visar vågen på 8 kg plus. Det duger ju inte. Värken i ryggen börjar komma tillbaka, och även om en viss del av min sjuka trötthet den senaste tiden, säkert faktiskt beror på det nya jobbet, så hjälper osunda vanor ju inte till precis.

 

Så, den här helgen ska jag leta överallt och ingenstans efter mitt älskade pannben. Ja jösses, jag kallar in Missing People om det krävs. Nu är det nog!! Nu ska jag jobba mig tillbaka in i förra sommarens garderob - vägrar köpa större storlekar. Jag vet precis hur jag ska göra och att jag kan (måste bara äta upp allt snask jag har hemma först....).