Fick frågan på jobbet i förmiddags om jag ville vara med och springa Blodomloppet. Redan innan min smått utmattade hjärna hunnit bearbeta vad som faktiskt hände hade jag imponerande entusiastiskt fått ur mig ett "JA! SJÄLVKLART!".
För jag gillar ju att springa. På riktigt. Det gör jag faktiskt. Och lopp är ju alltid lite extra kul. Så givetvis vill jag vara med. Jag menar, jag springer ju regelbundet. Typ.
Dagen rusade sedan fram i ett galet tempo, möten avlöste varann, inte mycket utrymme för eftertanke och det var först på eftermiddagen, när jag lyxigt sjönk ner i stolen hos min kära frisör-Sofia för lite omvårdnad och vårpiff, som min hjärna hann ikapp.
För hur mycket jag än gillar att springa så finns det en sak som jag är ännu lite vassare på. "Vaddå?" kanske du tänker och lägger pannan i djupa veck, kliar dig i håret och funderar. Något som på sätt och vis hedrar dig då du tydligen har en bild av mig som elitidrottare (men egentligen borde du kanske läsa rubriken, vännen....).
Ja, något som jag är fantastisk på.... är dåliga ursäkter.
Låt oss reda ut detta. Jag gillar att springa, det gör jag verkligen. Och i perioder har jag gjort det regelbundet. Tyvärr är det väl lite så att något annat har tagit över min träningsentusiasm de senaste månaderna. Ett litet fenomen allmänt känt som Latmasken. Så jag har liksom inte sprungit alls sedan... tja.... 2017?
Först sprang jag inte för att det var så kallt. Mina högst seriösa planer på att åtminstone gå hem från jobbet en gång i veckan, för att sedan springa när det blev varmare.... well.... jag GICK faktiskt hem. Två gånger. Varav en gång i snöstorm. Och det behövde jag sedan hämta mig ifrån. Och sen var ju våren faktiskt kall väldigt länge. Så då gick det inget vidare att springa. Och i tisdags, när jag till och med hade packat väska för att springa hem från jobbet, var jag ju TVUNGEN att ta bilen för,...... herregud.... mina svärisar skulle ju komma över och hjälpa oss att planera altanbygge och oj, oj, oj om jag nu skulle komma hem en halvtimme senare än normalt. Hela altanbygget skulle ju ha havererat.
Idag hade jag allvarliga planer på att sticka ut och springa. Faktiskt. Tills jag blev så himla fint piffad hos frissan att jag lite vill rida på den där "alldeles-nypiffad-från-salong-looken" som man liksom aldrig själv får till. Men imorgon vänner, imorgon ska jag snöra på mig springskorna. Det lovar jag! Om jag inte måste rensa en golvbrunn eller nåt.... för det kan ju hända, det vet man aldrig.
1 kommentar(er)
