Jo, vet ni, jag har ju en liten egenhet som få känner till (än så länge då, nu är jag tydligen redo att blotta mig). Något som ju faktiskt kan få mig att sticka ut, min normala uppsyn till trots. Ja, till och med sätta mig i fokus av allas uppmärksamhet.
Ååååhhhh jag riktigt känner er nyfikenhet genom skärmen! Hur ni nu försöker mana på synnerven att ta in de skrivna orden lite extra snabbt. Och jag ska kanske inte dra ut på längtan längre än nödvändigt. Ok, så ni förstår att jag har ett märkligt balansproblem. Jag har egentligen inga svårigheter att hålla balansen för det mesta, inga större problem att gå upprätt och bete mig som er andra. MEN, sen ibland så blir det bara så konstigt. Vet ni - jag har en konstig förmåga att ramla. Och nu pratar jag inte om att snava lite frökenfint och glatt fnissa bort tokigheten inför eventuella åskådare. Nej, jag pratar RAMLA. Pladask, totalt hämningslöst och helt omotiverat och för att ytterligare spä på min absoluta frånvaro av grace, ofta ackompanjerat av ett "MEN DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA F*******N OCKSÅ!!!!!" (Är liksom inte världsbäst på att vara diskret i mitt ramlande heller....
Eftersom jag har en märklig förkärlek för att bjuda på mina tillkortakommanden har jag (återigen - drottningen av listor ni vet) skrivit ner mina mest minnesvärda ramlingar i en lista. Jag tar dem nerifrån och upp i pinsamhetsgrad, allt för effektens skull.
5) I svampskogen. Var (tack och lov?) ensam ute i skogen för att andas, jaga svamp och bär. Ni som någon gång har varit med mig på svampjakt vet att jag oftast går helt bananas och förvandlas till nån sorts urmoder som ska föda hela sin familj med det hon hittar i naturen. Mina svamputflykter blir därför oftast onaturligt långa. Den här dagen hade jag varit ute ett tag. Hade hamnat högst uppe på en kulle och orkade inte gå en omväg ner utan tänkte att jag borde kunna hasa mig ner för slänten. Jodå, ner kom jag allt, det var bara det att jag lyckades tappa balansen halvvägs ner, vända mig i luften och landa på rygg rakt ner i ett blåbärsris. Som dessutom växte lite som i en svacka, så jag låg liksom lite som en strandad skalbagge och sprattlade med armar och ben, livligt och högljutt ylande, ja, ni vet... "DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA...."
Inte egentligen så pinsamt eftersom jag var helt själv, men självkänslan fick sig en knäpp på nästippen. Speciellt när jag var tvungen att rulla mig ur gropen för att komma upp.
4) Promenad med stavar. Åh, det tog mig lång tid innan jag klarade av att gå med stavar i dagsljus. De första vändorna med stavar skedde i kompakt mörker på ödsliga vägar (mitt mentalt sprittande unga ego protesterade vilt även då). Men den här dagen var jag alltså ute mitt på dagen i solskenet. Jag hade fått upp ett imponerande tempo och kände mig oövervinnerlig. I exakt samma ögonblick som jag mötte två unga män på gångvägen lyckades jag haka i med skosnöret på ena skon, i nån hälla på andra skon och stöp som en fura. Pladask på magen rakt ner i asfalten. Slog sönder ett knä i farten. Jag vet än idag inte om männen jag mötte var så fördjupna i livsviktiga samtal att de inte märkte mitt hysteriska uppträdande, eller om mitt "MEN DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA...." skrämde bort dem. För de lämnade platsen snabbt som vinden (vilket jag tacksamt tog emot).
3) Omklädningsrummet. Efter ett svettigt gympass som gått riktigt bra. Kände mig på topp så där som man kan göra ibland när man har orkat lyfta lite tyngre eller springa lite längre. Jag liksom ägde världen, ni vet. Ska in i omklädningsrummet för att ta en välförtjänt dusch och lyckas med konststycket att snubbla på tröskeln och, återigen, ramla handlöst på magen. Tack och lov var det få andra på gymmet och faktiskt ingen i omklädningsrummet som såg mig, däremot lär ju de utanför omklädningsrummet funderat över mitt sätt att forcera dörrar..(hon ramlade ur bild så att säga). Och jag tvivlar på att väggarna dämpade mitt förvånade vrål nämnvärt mycket.
2) Corepass på gymmet. Kände mig extra modig och stark dagen till ära och ställde mig därför LÄNGST FRAM i träningslokalen. Allt gick ovanligt bra. Ungefär halvvägs in i passet. Sen skulle vi göra nån rörelse där vi snabbt skulle backa bakåt ett par steg och vet ni, jag fick liksom inte stopp på benen. Lite så där som när man springer snabbt nerför en backe och känner att benen inte riktigt hinner med. Den känslan. Fast bakåt då. Så till slut drog jag ju rätt ner på ändan. Framför hela klassen. Passledaren sprang oroligt fram till mig och hjälpte mig upp och jag gick från att vara en vältränad 20-åring till en 83-årig dam med skör benstomme.
1) På biblioteket. Alltså det här är ju utan tvekan den bästa, vänner. Jag önskar nästan att ni hade fått vara med och uppleva detta spektakel som jag, fortfarande knappt 12 år senare kan skratta hejdlöst åt.
Jag var höggravid med mitt andra barn och hade flåsande och flämtande vaggat ner till biblioteket tillsammans med min förstfödda son, som då var ungefär 5 år gammal. På barnavdelningen på biblioteket hade de en sån där "pöl" - typ en rund, låg soffa gjord i skumgummi (se bild) som många barn får plats i vid sagostunder. Jag förstår än idag inte hur jag lyckades, men jag tog ett snabbt steg bakåt utan att tänka på att jag hade nämnda "pöl" rakt bakom mig. Detta resulterade i att jag handlöst ramlade baklänges, lade mig på rygg i pölen med benen spretande rakt upp i luften. Jag minns än idag min sons blick när han lite smått panikartat såg mig ligga där. Min väl tilltagna mage gjorde det omöjligt för mig att sätta mig rakt upp. Jag kämpade och slet men kom verkligen ingenstans. Till slut insåg jag att jag var tvungen att byta taktik och rullade över på sidan, lite som i fosterställning, så gott det nu gick med stinn bebismage, för att sedan kunna ställa mig på alla fyra i barnens sagopöl så att jag till sist kunde ställa mig upp. Det är högst oklar om någon annan än min stackars oroliga son bevittnade händelsen, men den hade jag gått kunnat bjuda på, för jösses vad kul det måste ha sett ut.
Tja, det var ett axplock av små godbitar. Nu måste jag ramla vidare. Om du hör nån som vrålar "DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA.....!!" vet du vem det är. Kan lugna dig med att jag låter farligare än jag är. Tjing tjing!
0 kommentar(er)
