Jag vill börja med att be om ursäkt till er alla. Jag förstår ödmjukt att mitt förra inlägg har påverkat allas er vardag på ett närmast brutalt sätt. Sömnlösa nätter, avslitet hår, aptitlöshet för några, maniskt och nervöst överätande för andra. Närmast mantraliknande tankar kring
MEN VAD I HIMMELENS NAMN ÄR DET HON SKA GÖRA???
Några av er tappra själar har gissat. Flera mer eller mindre troliga förslag har kommit upp såsom "klassikern", maraton, vasaloppet... ja till och med fallskärmshopp. Det smickrar mig enormt att ni lägger ribban så högt och uppenbarligen har rätt höga tankar om mig och min förmåga. Men vet ni, det sjuka är att verkligheten är, möjligen med undantag för fallskärmshoppet (Maria - du är galen!), ännu mer utmanande.
För att ytterligare riktigt få er att förstå hur komplett galet mitt mål är blottar jag mig nu fullständigt. Detta är jag:
* 44 år gammal utan någon som helst träningsbakgrund (förutom några korta perioder med löpning och gym).
* Är i runda slängar ca 20 cm för kort för min vikt.
* Är maniskt höjdrädd (spenderar typ varje semester åt att komma över detta med knappt märkbart resultat).
* Tycker inte om att dyka eller hamna med huvudet under vattenytan.
* Orkar idag springa kanske max 4 kilometer i lugnt tempo utan att behöva stanna och hyperventilera
* Har 23% muskelmassa (enligt riktmärken bör man som kvinna ha minst 34%).
* Har en märklig förmåga att ramla helt utan anledning när man minst anar.
Så....
Visst känns det helt rimligt att jag, om 289 dagar, ska:
* springa 8 kilometer i blandad terräng
* forcera 40 självmordshinder (läs tortyrredskap) bestående av bland annat:
* springa upp för en 4,5 meter hög vägg
* klättra upp för ett 5 meter långt rep
* klättra 8 meter "monkeybar" (armgång)
* hoppa på trampolin ner i vattnet från 4 meters höjd
Ja. Det är sant. Mitt mål är att vara med i Toughest. På Lida. Den 13 juni 2020.
Alltså. Ursäkta mig? På riktigt - vad hände här liksom??
Jag skapade en halvseriös plan med mina kollegor för typ nåt år sedan att vi skulle vara med på Toughest som lag i år, alltså juni 2019. Det rann minst sagt ut i sanden och jag kände för ett tag att jag var safe, att jag hade kommit undan med livet i behåll. Så att jag nu är där och nosar igen....? Ja, vad säger det egentligen om min mentala hälsa?
Men om jag för ett ögonblick ska bli en smula mer seriös handlar det nog egentligen inte så mycket om att jag ska vara med i Toughest och likt en furie klara alla hinder. För det kommer jag inte att göra. Jag tror helt ärligt att det är rätt få som faktiskt gör det. På Toughest hemsida finns det faktiskt statistik över hur många som klarar respektive hinder, och det är väldigt få som 100% av deltagarna har fixat. Jag tror att det framför allt handlar om att jag vill VÅGA VARA MED. Att kunna känna att jag får vara med, trots allt som ligger mig i fatet i min fina lista här ovan.
Såg också att om man inte klarar ett hinder, eller väljer att avstå, får man istället springa en straffrunda på typ 200 meter. Så det värsta som kan hända är att jag får springa 8 kilometer till, ha ha!
Nån som är sugen på att haka på och bilda lag med en krympling som mig? Gärna fler fegisar.
(Eller har ni tips på riktigt bra ursäkter för att jag ska kunna ta tillbaka mitt sjuka mål?)
1 kommentar(er)
