Jaha, var hos läkarn på Vårdcentralen för en vecka sedan och sökte sympati. Gick dit för att mina rastlösa ben hade börjat ta över mitt liv mer och mer, samt för att mina leder börjat värka och knän börjat knäppa.
"Ja, det är väl ååååålderdomen som spökar" hade blivit mitt mantra de senaste veckorna, vilket jag generöst delade med mig av för alla som ville höra (och de som inte alls ville höra men som bara råkade vara i närheten när jag yrade om mina krämpor).
För er som inte känner till det, kan jag kort berätta om mina sprattliga ben. Jag har begåvats med RLS, Restless Legs Syndrome. I mitt fall betyder det att mina ben rycker och känns obehagliga, framför allt när jag är trött eller sitter stilla längre stunder. Jag har ätit tabletter mot detta i 10-15 år och lyckats hålla det i någorlunda schack, men det senaste halvåret har benen liksom totalt gått bananas. Jag var bland annat tvungen att hoppa av yogakursen för att jag, under de långa stunderna av avslappning, för mitt liv inte kunde ligga stilla på mattan och meditera utan mest liknade en flodhäst med värkar som övade karatesparkar i horisontellt läge (sug på den visuella bilden du!)./fototapeter-illustration-av-tecknad-flodhast.jpg.jpg)
Så - jag bokade tid på vårdcentralen och fick träffa en högst sympatisk läkare. Hon höjde medlidsamt på ögonbrynen när jag beskrev mina problem och utbrast "Men så ska du ju inte behöva HA det" flera gånger och vann därmed genast mitt gillande. Vi fortsatte vårt samtal och kom överens om att jag behövde öka på min dagliga dos av tabletter. Det kändes som en rimlig lösning tänkte jag och väcktes bryskt ur min känsla av att vi nästan blivit vänner, den där übertrevliga läkarkvinnan och jag, när hon vänligt påpekade att effekten av i stort sett alla läkemedel försämras om man äter dem tillsammans med fet mat.
Ok, svarade jag glättigt varvid hon kontrade "Det kan också vara så att symptomen blir värre om man är överviktig". Och så tittade hon menande på mig, som hastigt drog in magen en smula.
Jag styrde kvickt in samtalet på mina värkande leder, för att komma ifrån den alltmer stigande känslan av att jag får skylla mig själv litegrann. Min nuvunne vän klämde, kände och drog i mina leder och kunde konstatera att jag hade ont och var jag hade ont och att hon gärna ville att jag skulle lämna prover för att utesluta allsköns diagnoser. Precis innan jag var redo att gå, log hon fint mot mig och frågade "Har du gått upp mycket i vikt på sistone? Det kan nämligen också göra att man får ont i lederna".
Jag lommade iväg till labbet för provtagning med inte bara en eller två, utan TRE rejäla sparkar i baken. För ja, sanningen är den att hyenan har mumsat lite för frikostigt den senaste tiden och ja, lagt på sig i runda slängar alla de 20 kilo som jag gick ner för drygt 2½ år sedan. Så att - nu är det hårda tag igen. Om 11 dagar drar en finfin kick-start igång som jag har anmält mig till och då blir det ordning på torpet igen. För er som vill läsa om min livsstilsförändring kan jag tipsa om min systerblogg Hela Lelle, där mitt något mer seriösa och mogna alter ego får utrymme.
(Kan informera om att proverna jag lämnade visade på att jag högst troligt inte har drabbats av duenge-feber, malari eller tyfus utan att det sannolikt är ett för högt BMI, och möjligen åååålderdomen, som gör att lederna är ömma)
0 kommentar(er)
