Åkte alldeles nyvaken, sovvarm och livrädd till Tullinge Hälsokälla i morse för att träffa den PT som min coach bokat in mig hos. Efter att ha presenterat oss för varandra, och jag hade konstaterat att min coach förberett honom på vad jag behövde för hjälp (mest troligt terapi?), lät jag honom ta kommandot över mitt liv för de närmsta 45 minutrarna. Jag förklarade tydligt att det inte bara var den tidiga morgonen som jobbade emot mig, utan även min ålder, min tidigare brist på träning, mitt obefintliga balanssinne och min uppenbara koordinationsproblematik. Och min harighet. Jag tänkte att det var bäst att vara helt ärlig med honom för att inte ge honom några falska förhoppningar om coremuskler made of steel, för det fall att han gjorde det antagandet efter att ha sett min imponerande överkropp. Sånt kan ju hända.
Well, det är ju inte urofta en i stort sett främmande man i min ålder, efter att ha kallpratat i några minuter, ber mig ställa mig på alla fyra på golvet. Men det gjorde han. Och det gjorde jag. Om jag hade haft sämre självinsikt än jag har, och lätt för att ta illa upp, hade de följande 45 minutrarna absolut kunnat kvala in både som traumatiserande förnedring och kränkande behandling av det allra värsta slaget.
"Jag skrattar inte med dig, utan åt dig" tydliggjorde han förtjänstfullt när jag låg och krälade på rygg på en pilatesmatta och försökte hålla balansen under allsköns övningar, under tiden som han småfnissande såg ner på spektaklet. Det kändes ju fint ändå - att jag kunde glädja honom och ge honom en finfin start på dagen. Det är ändå en egenskap man ska vara stolt över.
Han tittade synnerligen skeptiskt på mig när jag pratade om "klättra-rakt-uppför-ett-fem-meter-långt-rep-hindret" som jag har förstått är en del av Toughest. "Ja..... det kan ju kanske vara lite tveksamt...." var domen. Och det har han ju helt rätt i. Jag tycker också att det är ytterst tveksamt att klättra i rep.
Jag fick hänga i ribbstolar, dra i rep, göra armhävningar "lizzardstyle" (eller ja, åtminstone försöka göra armhävningar "lizzardstyle") och böja kroppsdelar i alla tänkbara riktningar du kan föreställa dig. Jag fick många fina tips och trix som jag ska testa framöver.
Framför allt är jag tacksam för att jag överlevde och att jag gjorde nåt som jag faktiskt aldrig har gjort förut, och som jag tyckte var lite obekvämt (och nu menar jag att träna med PT och inget annat) - så jag känner mig lite stolt. Och blåsorna jag nu har i handflatorna får mig att känna mig lite mer hardcore!
Det känns som att den här utmaningen jag har gett mig 17 på att fixa, även får en hel del positiva följdeffekter.
(Och återigen, för att klargöra; PT-killen var supertrevlig och proffsig och inte alls elak. Däremot ärlig. Så det var helt okej att han skrattade ÅT mig. Det brukar jag också göra)
1 kommentar(er)
