RADHUSHYENAN

Min yngsta son, som fyller 13 år om knappt två månader, myntade en gång ett uttryck som vi i familjen har använt lite som ett motto allt sedan dess. Bakgrunden till uttalandet var att vi hade haft en djupgående diskussion hemma om att det var okej att säga nej om man inte vill hänga med på kompisars ibland tveksamma förslag. Ja, det handlade om att man behöver stå upp för sig själv helt enkelt. Det här samtalet hölls när han var i dryga 3-4-årsåldern och efter en del tankeverksamhet omvandlade han kontentan till sitt eget statement.

"Om man vill, då får man. Om man inte vill då höver man inte" (godingen hade inte riktigt fått kläm på ordet behöver utan körde sin egen version.

 Det där har hängt med sedan dess, och vi använder det när det passar, dock lite ryckt ur sitt ursprungliga sammanhang. Typ: "Oj då, avloppet behöver rensas igen.... well... om man inte vill då höver man inte". Eller det motsatta för all del.... " Om man vill äta sjuka mängder godis dagligen, då får man". Och inget av de resonemangen funkar ju särskilt bra i längden.

 

Jag tänker ofta på de där kloka sakerna små barn ofta säger, om än på sitt eget sätt. Och så tänker jag också på det där vi säger till dem och tror att de förstår. Som den där gången då min man under en längre period upprepade gånger, till samma stackars barn som ovan, bryskt påpekade att "pappa vill inte ha något tjafs" - ja nåt sånt där man liksom bara säger för att man har en smågnällig treåring hemma som stretar emot hur man än gör. Och man bara vill att han ska sluta vara så besvärlig.

Så en dag spände 3-åringen blicken i mig och deklarerade högt och tydligt "pappa vill inte ha nå saffs!". "Näe," sa jag, "pappa vill inte ha tjafs. Men vet du vad tjafs betyder?" och det klockrena svaret kom blixtsnabbt: "nej?".Han hade alltså inte en aning. Han visste bara att det var nåt pappa inte ville ha. Inte helt lätt att leva upp till kan jag tycka...

 

Allra värst är ju ändå när barnen liksom sätter dit en. Som när min äldsta son, för inte helt länge sedan, helt oförutsett kastade upp en obehagligt relevant och svårhanterad fråga på middagsbordet. Jag och min man satt och diskuterade den nyss avverkade arbetsdagen och utan att vi egentligen reflekterade över det följde vårt samtal ett väldigt uppenbart mönster. Sonen satt tyst och lyssnade för att till slut iskallt yttra sig:

Här ville jag genast opponera mig, men så insåg jag att han ju faktiskt har rätt. För det vårt samtal, i grunden handlade om, var hur besvärligt samarbetet med andra människor, kollegor och kunder kunde vara och att det liksom alltid handlade om att det var den andra parten som gjorde fel.

"Om bara X inte hade ställt så dumma frågor hade mötet gått som på räls" eller "X var så försenad med sina siffror att det sabbade min planering" eller "X hade en sån sjukt tråkig inställning till allt jag föreslog att jag helt tappade lusten".

För det kan ju aldrig handla om MITT beteende. Eller?

 

Från den dagen har jag blivit betydligt bättre på att också berätta om mina egna tillkortakommanden. För snacka om att ge barnen prestationsångest om vi ber dem göra saker, men aldrig förklarar vad vi förväntar oss, eller matar dem med vår egen polerade, sällan verklighetstrogna perfektionism? Hur ska de kunna leva upp till det? Nej, vi skulle alla må bra av att vara lite bättre på att berätta om våra misslyckanden och våra tillkortakommanden.

Själv hade jag jätteproblem med att parkera min bil i ett parkeringsgarage igår. Trots att jag har haft körkort i över 20 år och kör bil dagligen. Jag fick totalt hjärnsläpp och blockerade vägen för en massa mer eller mindre frustrerade och stressade medtrafikanter, när jag fick köra in och ut ur rutan pinsamt många gånger innan det blev bra. Idag svarade jag stensäkert på en fråga ställd på ett möte för att sedan bli motbevisad och skamset fick dementera det jag sagt. Och det står jag för!